Gråtträning på schemat

I takt med snöflingorna faller mina tårar. Jag kan tycka att det är ironiskt att jag är så dålig på att gråta. Efter alla år med depressioner och psykisk ohälsa borde jag vara expert. Men det var som att jag aldrig vågade gråta riktigt. Tänk om jag skulle tappa kontrollen. Jag stänger fortfarande av gråten snabbt när den kommer. Men jag tränar. Det kan tyckas vara fel sak att träna på. Som att sträva mot att vara ledsen. Men det känns snarare tvärtom. Om jag kan gråta klart när tårarna kommer så går det fortare över. Så jag fortsätter träna…

Advertisements

Ibland är hälften inte nog

Idag är det en sån där dag då det liksom tar emot med det mesta. Det finns ingen direkt anledning. Men så är det nog för oss alla vissa dagar. Jag försöker träna på att låta mig vara såna dagar. Inte försöka “fly” och inte heller klanka ner på mig

Något jag tycker om låga dagar är att ta en lång och riktigt varm dusch. Så det tänkte jag göra idag. Men först skulle jag bara kapa ner håret med trimmern. Sagt och gjort. Jag började men tyckte att trimmern tog dåligt. Jag slet på ett bra tag men fick till slut anse mig besegrad. Där stod jag med HALVA huvudet nyklippt och redo att dra täcket över huvudet resten av dagen. Men jag chansade och ringde min frissa/vän och frågade om hon hade en lucka på tio minuter under återstoden av dagen och det hade hon. Så det som hade kunnat sänka mig idag gjorde mig i slutändan gladare. Vi skrattade gott åt min halva frisyr och jag gick därifrån nyklippt och nykramad och inte lika låg längre.

Mer än frisk

50464656_566813113784919_7634157583837691904_n

Idag var det dags för mitt årliga hjärtläkarbesök. Det har nog aldrig känts så bra inför ett sånt besök. Flera av de årliga har inte ens blivit av för att jag legat på sjukhus så mycket att det inte ens har behövts kalla mig. Men idag kom jag för att kallelsen låg i brevlådan för några veckor sedan.

Att ha en läkare som förstår att uppskatta sina patienter och visar sin glädje gör det hela än bättre. Han gjorde som vanligt sitt noggranna ultraljud på hjärtat, vilket innebär att det känns som han försöker trycka in instrumentet genom mina revben. Smått obehagligt för att underdriva det hela. Men det var såååå värt det idag. Allt såg bra ut sa han och förevisade det hela på skärmen på datorn, efter att hänsynsfullt frågat om jag ville se eller om det kändes otäckt, steg för steg. Inte nog med att han var nöjd med det han såg. Det var något värde som han uppmätte som t o m var bättre. “Där har det ju varit ett litet motstånd förut.” Jag förstod inte riktigt hur han menade men är glad ändå. Nej glad är ett för ynkligt ord i sammanhanget. Jag känner mig smått rusig 🙂 Tänk att jag skulle få det beskedet till slut efter alla nedslående besked. Det känns som om han sagt: Du är inte bara frisk! Du är mer än frisk!

Tack än en gång till den där inneboende envisheten! Den som fått iväg mig på yogaklasser fast energin varit slut redan innan, sparkat ut mig på promenader trots värk och /smärtor, tagit ut mig i skogen även om det bara har inneburit att ligga på en filt någon timme,  över huvud taget fått mig att gripa tag i det lilla strå som bitvis varit det enda som funnits. Tack, tack, tack för att du fått mig att kämpa och t o m till slut vid 44-45 års ålder hitta livsglädjen! Jag älskar dig kära envishet! Jag har dig att tacka för mitt liv!

❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤

8 par ögon

49660058_2150360455277839_185334006395437056_n

Idag var det premiär för mig som instruktör för Familjeyoga. Det var extra pirrigt eftersom det var vuxna med. Men jag fokuserade på de 8 par barnögon som, de flesta, tittade förväntansfullt på mig.

Det är ett stort ansvar att sitta där framför dem och förvalta stunden jag får med dem och korta stunder överväldigar det mig. Men så släpper jag tanken och fortsätter med övningarna och då känns det bra igen.

Den känsla som jag starkast bär med mig från dagen är den värme som spred sig i själen av att höra dem skratta under vissa övningar och även när de låg på sina mattor under tiden jag läste meditationssagan. Det var inte alla som klarade att ligga still men det är helt okej. Om de kommer fler gånger kanske det funkar. Jag vill i alla fall göra det här igen….och igen…och igen…och igen…

“Att jag aldrig lär mig!”

ladda ned (1)
Nu har jag fått en läxa igen av Livet
Det är så jag väljer att se det

Efter en lång tid med stabilt mående och växande allmänkondition kom så ett rejält bakslag. Jag har vetat att det skulle komma men fokuserat på här och nu. Såpass mycket att det nästan kom som en chock. “Jisses, var det så här det var?!” Jag hade verkligen glömt (förträngt?) hur de här dagarna är. Tack och lov för kroppens egna försvarsmekanismer! Annars kanske många skulle välja att bara föda ett barn t ex…

Det jag också hade glömt var mitt nedvärderande sätt mot mig själv. Hur jag klankar ner på mig när jag behöver vara min allra bästa vän. Sådana vänner vill jag inte ha! Då är det ju bra att få träna på att vara en annan sorts vän. En som stöttar och visar kärlek istället för att tala om vilket ynk jag är som inte skärper mig. En som lägger på en filt istället för att tvinga upp mig.

50424898_1009115825943224_5034470349798899712_n

Efter att ha fått min verktygslåda väl påfylld under åren med psykisk ohälsa tyckte jag att jag blivit rätt så bra att svarva och snida fram mina dagar. Men sedan hjärtat gick sönder har jag fått de allra bästa verktygen: acceptans, självmedkänsla och den alldeles outstanding *Livsglädje*. Dock betyder det inte att jag är expert på dem än. *Livsglädjen* är av förklarliga skäl den som går lättast. Vi dansar på som om vi aldrig gjort annat eller också är det för att jag är så förälskad i den, eftersom jag minns hur mina första 40-ish år utan den var. Acceptansen kommer som nummer 2. Den tränades jag stenhårt i när jag var på träningsläger (läs inlagd på sjukhus) så mycket under några år. Sen tränas en ju i acceptans lite till och från hela tiden i mindre doser. Men självmedkänsla… Den har aldrig funnits förut utan jag har tränat och tränat och tränat på den sedan 15 års ålder. Men jag förstod aldrig den grejen och då går det inte att träna in den.

För några år sedan började jag förstå vad det handlade om och då började det lossna. Jag känner att jag kommit en bra bit på väg. I alla fall i vardagen och när det mesta flyter på. Så kommer de svårare dagarna och då snubblar jag och står på ända. Men det är som med cykling. Upp igen och trampa på. Det går kanske lite vingligt först men sen rullar det plötsligt på och går framåt.

Så nu ska jag ligga här och träna med varm filt och snälla ord om mig själv till mig själv. Tack och lov har jag envisheten till hjälp. Det SKA gå! Jag SKA lära mig! Ännu bättre!

Välkommen 2019

images

Det är så skönt att påbörja det här nya året
Jag har städat i mina mentala skrymslen och vrår
Det mesta är sorterat på plats
Så nu finns det plats för allt nytt att komma in
Både det planerade och det oplanerade
Utbildningar, lärdomar, möten och upplevelser
Det är fint att må så här oförskämt bra

46468107_2708688129357249_5760349376492863488_n

Affektionsvärde

När jag var barn och vi bodde i Bagarmossen hade vi två av de runda porslinstavlorna hängande i köket. Jag tyckte om att titta på dem och kunde nästan se figurerna röra sig ibland. Så gick det några år och jag började åka med pappa och hans nya fru till Danmark på somrarna. AnnaMargrethe, pappas nya fru, var född där. När vi var ute och shoppade vid ett tillfälle fick jag se att det fanns fler såna tavlor med olika motiv, ett för varje månad. Där och då skapade jag en tradition att köpa en ny tavla för varje Danmarksresa i och med att Mamma blev så glad när jag kom hem med min första gåva. I rättvisans namn var det alltid Pappa och AnnaMargrethe som betalade för dem, vilket i sig var väldigt fint gjort av dem.
Tavlan i högra bilden fick mamma av mig någon gång när jag var 20-25 år. Hon och jag var lika förtjusta i den. Den satt på hennes rum de sista åren då hon bodde på hemmet. Den känns verkligen som en del av vår relation.
Ända sedan jag som 30-åring fick pacemaker har jag känt att saker inte är så viktigt. Inte så att jag lever asketiskt på något vis. Saker och pengar kan till viss del göra vårt liv bekvämare och jag tycker om att köpa nytt till mig, till hemmet eller till någon jag tycker om. Men när jag legat i sjukhussängar i olika omgångar så är det ju aldrig materiella ting som upptagit mina tankar. Det är alla mina relationer, nya eller gamla. Det är oerhört viktigt för mig att jag inte har något ouppklarat i mina relationer och att de jag tycker om och älskar vet hur mycket de betyder för mig om jag av en eller annan anledning inte skulle finnas kvar.
Men som sagt, saker kan också vara viktiga. Särskilt som de på bilderna som nu, när Mamma inte längre finns, fått ett högt affektionsvärde för mig. Jag är jätteglad att de nu får hänga hos mig. Jag ska bara hitta bra platser till dem så de kan få mig att tänka på Mamma när jag ser dem.